Sitter och tänker en massa på farmor och faffar. Mest farmor. Är det inte helt sjukt hur människor kan få en att känna så mycket flera år efter att de gått bort? I sommar är det 2 år sen farmor och 3 sen faffar. Kommer ihåg dagarna när jag fick veta det som om det vore nu precis. Det var söndag båda dagarna, den 10 & 11 juli. Faffar fick jag reda på när jag kom hem på kvällen, de ville inte berätta för de visste jag hade långt att köra hem. Farmor fick jag reda på ''av misstag'' på morgonen, en släkting skrev på facebook till mig. Ringde pappa på studs och direkt när han svarade förstod jag att det var sant. Hon varborta, min underbar älskade fina fina farmor. Och pappa hade tänkt berätta när jag kom hem på kvällen, för även den gången skulle jag ju köra långt. Var och lämnade min kompis i Åstorp där hon hade bilen, direkt när hon gick ur bilen så forsade tårarna ner för mina kinder.

Jag får tänka på hur bra de har det nu, uppe i himlen tillsammans. Jag hoppas att de tittar ner på oss, fast att jag inte tror på sådant alls, så inbillar jag mig att de gör det..

Och som en vän brukar säga, ''En dag längre bort, en dag närmre''. Samtidigt som man hoppas att få krama om dem och få höra deras röster imorgon igen, så hoppas man att det dröjer måååånga år tills den dagen kommer.

Och nu sitter jag här ensam, mitt på dagen och tårarna rinner ner för mina kinder, som varje gång jag tänker på dem, jag kan inte hindra det.

Vad jag egentligen ville skriva, är att jag har så dåligt samvete för att jag inte har tagit mit tid att åka och tända ljus för dem, inte ens i julas var jag där. Sen tänkte jag åka på alla hjärtans dag, men det blev inte heller.

Jag hoppas att de vet om att jag tänker på dem nästan varje dag.. ♥